Den tomma känslan knackade på min axel, jag hatar när den gör så! För då blir jag helt ledsen och nedstämd. Han är inte här, han är inte ens i närheten, han är flera mil bort. Det suger. Jag behöver ju kärlek! Närhet.. Ömhet.. Hans armar runt mig för trygghet.. Jag behöver helt enkelt honom för att känna mig hel.
Jag älskar honom. ÄLSKAR - på allvar. Och jag är så kär! Så kär så jag tror ibland att jag nästan kommer spricka! Jag trivs så bra med honom och allt är så fantastiskt naturligt mellan oss. Den kärleken jag och han har är en sån som man läser om i böcker eller ser i filmer - jag trodde inte det existerade i verkligheten. Men det gör det, för det är precis det jag upplever. Gång på gång när jag får vara med honom. Och jag är så innerligt tacksam för att han är min och jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna honom men han är det bästa som hänt mig någonsin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar