Dew de dew de dew..

Idag är jag lite ledsen för i lilla mig gör det ont.. Pga en enkel anledning. Gissa en gång? Haha, ja, jag saknar min älskling! Nu har det gått 1 vecka sedan vi hade den mest fantastiska helgen tillsammans och det känns som att det gått en evighet.

Igår satt jag på en förfest med Jonas och hans jobbarkompisar och det fick mig att fundera. Fundera på hur rätt han är för mig. Killarna frågade lite om honom och jag bara kom på mig själv ha världens fånigaste och största leende. Jag är kär - på riktigt.

Han är inte bara min och världens bästa pojkvän, han är också min bästa vän, den jag berättar allt för, den som får mig att skratta, den som gör mig lycklig, den som får mig att glömma allt som är jobbigt och tråkigt, den som jag ägnar alla mina tankar åt, den jag kallar hela min värld och mitt allt, den som charmat mig av stolen och stulit mitt hjärta.

Tänk er en smärta i magen som får er att inte kunna stå rakt... Tänk er den värsta huvudvärken som gör så att ni har svårt att hålla ögonen öppna... Tänk er den värsta smärtan i ryggen som nästan gör så att ni knappt kan röra er... Fortsätt i dom banorna så kanske ni är påväg mot den smärtan jag har och den saknaden jag känner i mitt hjärta varje sekund utan honom.

Nu verkar det som att jag bara är ledsen hela tiden, men så är det verkligen inte. Mestadels av tiden ser ni mig med ett leende på läpparna men för att jag ska kunna le måste jag också få vara lite ledsen ibland..